RUIN (PARK SLOPE)
Började gråta av doften av Tones nattkräm
stod framför spegeln som “ta dig samman Joel, goddamn”
jag stanna kvar i en ruin av nåt som var
fortsatte damma av nåt dyrt som gått i kras
ngt jag gav bort som jag fått tillbaks
från innan jag blev kär o hjärnan las i nån slags sockerlag
jag var lättsårad med dålig självkänsla
dåligt temperament alltid nära till hemlängtan
svårt att beskriva som annat än patetiskt
oavsett allt så är det hemskt ensamt
så jag ser min egna brister
det skulle ju va för evigt o hela kittet
jag ville bara dela nyckel
till ett gemensam dröm, försöka vara ärlig o leva nyktert
gjorde kanske samma längtan det svårt att fördela trycket?
var vi rädda för att helt o fullt ge oss hän på riktigt?
alla relationer handlar om att ge o ta
i mina får man ta tills man inte tål mer o ger sig av
kan inte skaka känslan att jag slösar andras tid
och inte kan sluta med jämföra mitt o andras liv
jag andas i samma plastpåse där jag lagt det som jag handlat i
att trä den över huvvet är kanske plan c
plan b att bara flyta med som en vrakdel
plan a att bryta mönstret som ett smalben
kom till Göteborg som hem till nån jag inte vill va med
inte riktigt hemma någonstans
sängen hård o kall som dagen efter ett återfall
djävulen har små horn, klövar och en hårig svans
att stå o väga är en svår balans
Jag var mittimellan
som Tony efter att han diskat innan han fick mitella
precis på gränsen, inte riktigt där
och jag gick av på mitten när du o jag gick isär
klart det känns fruktansvärt och/eller konstigt
när jag skrev din nya adress på den posten som kommit
jag borde bett dig stanna kvar
du borde inte sagt din mening o sen försvunnit samma dag
är jag orättvis?
är detta fel forum för mig att vara orädd i?
är det konstigt att känna att jag typ klev ur bilden
och såg ditt liv fortsätta mens jag stod bredvid?
ingen från din sida kollade läget med mig
som “jag hörde vad som hänt” eller “är läget ok?”
som jag inte är värd ens ett hej
som att jag ba e besvärlig för dig
e hela den världen helt fejk?
nyårsafton var Blitzkrieg i Flemingsberg
rutor som skakade medan himlen brann i varenda färg
det lukta krut när jag gick hem, jag var utan min flickvän
det här var kuken, inte så jag tänkt mig slutet på filmen
fast på en konstig plats
mittemellan dom vi ville bli och dom vi vart
svårt att stryka saker som vi sagt
till skillnad från det du kommer skriva, sanningar du håller fast
jag menar vi delade en säng
tills vi bytte den mot två o liksom delade en säng
vi borde litat på varann, inte fegat ur o försöka smita från varann
lika värdefullt att stå fast som att vika sig ibland
lika svårt som att förlika sig med allt
en hård lektion i det svåra att förändra sig
orkar jag låta någon annan kvinna lära känna mig
vågar du släppa någon nära med risk för att bränna dig?
jag blir en parodi på mig själv i försök att förtränga dig
baby molnet är svart och stort
hittade nåt jag skrivit från när vi satt ihop
“himlen över Haga är färgad aprikos
jag minns allt vi nånsin sagt o gjort
våra händer är pusselbitar som passar hop
här springer räv o rådjur, här finns det katt och hjort”
hur snötäcket krasade som fröknäcke
Brunnsviken med en tjock skorpa av is
en sista ansträngning
det var precis så här vacker världen orkade bli
så mkt som vi brottades med
försökte stanna vid ytan men bottnen lockade mer
varför blev jag så chockad av det?
jag hoppas vi ses, jag hoppas att du hoppas det med